En intressant artikel i SvD diskuterar Spaniens historieskrivning och avsaknaden av seriös debatt och forskning om Spaniens historia. Enligt artikeln verkar det som om spanjorerna själva har beröringsångest för ämnet och det ligger en tung politiskt korrekt filt över ämnet. Det är tabubelagt ungefär på samma sätt som det är tabubelagt att diskutera massinvandringen här i Sverige.
I texten tar man kort upp muslimernas invasion och kontroll över Spanien och kommenterar den inbankade myten om det idylliska Andalusien, där man påstår att islam och muslimerna behandlade icke-muslimer och judar bra; att man levde i samförstånd och samverkan. Jag har tidigare påpekat att det är en felaktig historieskrivning (se här, här och här) och nu citerar SvD olika historieforskare som påpekar att man inte hittar några bevis för denna bild av historien:
Vissa genombrott har gjorts exempelvis när det gäller det vetenskapliga studiet av den muslimska tiden efter år 711 och andra republiken 1931–1936. Genombrottet när det gäller den muslimska tiden hänger samman med nya former av samarbete. Specialister på spansk historia har samarbetat med experter på Mellanösterns och Nordafrikas historia, med arabister och islamologer, och resultatet är att man inte kunnat belägga annat än punktvis den idylliska bild av förhållandena i det muslimska Spanien som brukar förmedlas.
[...]
Beträffande äldre historia går Payne igenom idén om mångkulturell samlevnad i Spanien under det muslimska styret, men finner inga bevis för detta. Han understryker dessutom att spanjorerna senare hade stora problem med muslimska sjörövare i Medelhavet. Det är inte särskilt känt att förmodligen så många som 150000 spanjorer främst under 1500- och 1600-talen fördes som slavar till Nordafrika eller kidnappades för att få lösensumma.
Lite senare i texten, då även andra delar av Spaniens historia har tagit upp för diskussion av författaren (Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet) konstaterar hon en intressant sak:
Varför har vi inte hört den här versionen tidigare? Kanske därför att, som Payne säger, de nationella vann inbördeskriget men republikanerna vann propagandakriget. I det här fallet är det inte vinnarna som skrivit historien utan förlorarna och dessa har till och med lyckats få till stånd ett oskrivet förbud mot att studera förhållandena, allt enligt den totalitära tesen att ”den som inte är med mig är mot mig”.
Arkiverat under: Europa, Islam, Mångkultur, Media, Utrikes | Taggat: Andalusien, Spanien | 15 Kommentarer »










